Nu vill jag att alla sätter på Sussie Tappers lilla pärla(NOT!) "Visst finns mirakel" från melodifestivalen förra året, för HÄR HÄNDER DET GREJER!

Hade surflektion imorse, och holy moses, I was on fire! Jag stod upp på brädan! Flera gånger! Och surfade! Länge! Ok, det var varken vackert eller elegant but who gives a tiny rats ass? Jag surfade!

Gulligast var att min surflärare som i flera veckor haft sånt tålamod med mig blev gladast av alla och ropade "I´m so psyched right now!" över hela vattnet.

Från och med nu vill jag att ni kallar mig för Kelly Slater. Annars vet vi ju att Michelle Persson eller Alien alltid går bra också.

Jag var och sag "The Curious Case of Benjamin Button" igar och den var bra, aven om den mest egentligen ar som "Forrest Gump". Snall kille med fysiska problem med konstig uppvaxt, som traffar sin livs karlek redan som liten, blir skickad til kriget, aker bat men en excentrisk kapten, traffar lustiga figurer, bildar familj och sen sorgligt slut. Men den var anda fin.

Nar jag kom ut fran bion sa var det bara jag kvar pa hela mallet och allt var stangt och tyst och ode. Det var precis som om jag var den enda manniskan kvar i varlden. Ok, det later fanigt, men var faktiskt ganska coolt.

Detta landet. Vad ska man saga? Jag vill inte vara som fransmannen man traffar har som bara klagar och snorper med munnen, och det ar faktiskt inte en myt att amerikaner ar trevligare och mer oppna! Overallt smapratas det och alla ar sa artiga! En del sur-svennar havdar "att det inte ar akta, de menar inte det", men det dar koper jag inte alls! Om man ler och ar artig, kan man mena det mer eller mindre? Det finns val inget direkt djup i det dar i Sverige heller?

Men jag gor anda sma iaktagelser har och var dar det faktiskt skiljer mellan Sverige och USA. USA ska ju vara landet dar jeansen uppfanns, sa WHY klarar de flesta inte av jeansen har? Det blir liksom aldrig riktigt ratt. Jag ser saaa manga killar som liksom har vida och alldeles for korta jeans, som fladdrar omkring dar uppe vid fotknolarna, och ANDA ar de fransiga och trasiga langst ner! Hur gor dom? Ar det samma jeans som de haft sen de var 1.50 langa och slitningarna ar liksom bara kvar sen dess?

En annan sak ar att de har TV-skarmar pa pumparna dar det sands reklam som man kan titta pa medans man tankar. Och visst, det kan vara underhallande, men jag kan samtidigt bli sa himla trott pa att vara betraktad som konsument fran det att jag vaknar tills det att jag gar och lagger mig. Kop kop kop. Det finns sa mycket onodiga saker har! Behover du kanske en "snuggie"? (En filt med armar sa att man kan ata eller lasa en bok och anda ha filten pa sig)? En vaginaldeodorant i roll-on-form? En sjalvgaende dammsugare som sprutar ut blomdoft med jamna mellanrum? Jag vet att jag inte borde kasta sten i glashus (hoppas att jag ANTLIGEN fattat det uttrycket), jag menar jag ar ju a weapon of mass consumption, men jag kan anda trottna pa att bli paprackad prylar dagarna i anda.

For mig som laser arbetsratt ar sociologikursen i "Law and the Workplace" spannande. Det ar verkligen mycket mer aggressivt pa arbetsmarknaden har, och den radande regeln ar the common law's "at will", dvs. att arbetsgivaren ar fri att anstalla och saga upp at will. Vi hade ett rattsfall dar en man blivit trakasserad, slagen och fornedrad av sina arbetskamrater och chefer for att han var homosexuell, men det fanns ingenting han kunde gora at det forrutom att saga upp sig, da homosexualitet inte ar skyddat mot diskriminiering av lagen.  Man kan tycka vad man vill om detta, men visst ar det annorlunda fran Sverige och alla lagar och regler?

En sak som man kan har ar att fixa knytkalas (Potlucks, vilket jag forst trodde innbar nagot helt annat)! Vi hade ett igar i teaterklassen och dar var ladar med donuts, grillad kyckling och chips! I loved it. Konstigast var dock killen som hardkokat 20 agg (vi ar 20 i klassen), lagt i en typ ICA-kasse och tagit med sig.

Pa en del satt kanner jag att jag blivit lite amerikaniserad. Jag tycker att nagonting ligger riktigt nara om det "bara" ar 20 minuters bilfard bort. I Lund pallar jag knappt cykla ut till Nova.

Och jag har kopt ett par flipflops. Som jag dock bara anvander hemma och pa stranden och sa. Jag ar nog en av de minst chilliga personerna i San Diego och tycker det ar hur kul som helst att fixa med klader och har. Det ar precis som om jag sparkar bakut, och ju mer avslappnade alla andra ar, desto mer pyntar jag mig sjalv.

Egentligen ar detta inlagget fanigt. Jag tror att det ar lite farligt att forsoka hitta skillnader pa folk och nationaliteter hela tiden - ar vi inte i grund och botten ganska lika egentligen?

Min hustru Elin har lamnat mig for ett par dagar for att se mer av Californien med sina paron. Helt ratt. Det innebar att jag har ett helt eget rum, och en helt egen kingsize bed JUST FOR ME! Jag beslot mig for att ta vara pa tillfallet och at darfor min middag, pluggade, sorterade saker (jag alskar att vika mina klader), lyssnade pa storig musik och tittade pa Youtube-klipp pa Robert Pattison (eh, pinsamt jag vet...) i sangen. It was lovely.

Darmed inte sagt att jag saknar min fruga. 

Da ska vi se.

Enorm chokladmuffins till frukost? Check.

Stralande sol? Check.

Tredje boken i Twilight serien? (Min pinsamma guilty pleasure). Check.

Sokta sommarjobb? Check.

Lyssna pa fantastiska Galsvegas i bilkon i morse? Check.

Gullig prinsess-forlovning i Sverige?

Det ar najs att vara jag.

Det gick inte sa bra for mig pa mina midterms den har terminen, och kommer antagligen inte gora det pa finals heller. Men jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Jag ar redan med i den dar smartklubben, har redan betalat medlemsskap och allt, sa nu kan de inte kicka ut mig.  I'm in itfor life!

Blogg ar ju en forkortning av webblogg, dvs, en loggbok, dvs. en slags dagbok. Man kan tycka att det ar underligt med folk som lagger ut sin dagbok till allman beskadan, men jag har aldrig varit sen att skylta med vad jag tycker och kanner. Jag har ofta onskat att jag kunde vara lite mer mystisk, eller lite mer snal med att lamna ut mig sjalv, eller helt enkelt cencurera mig sjalv, men det ar bara inte jag. Jag jobbar inte sa, jag rear ut min sjal liksom, it's what I do.

I min acting class sa inleder vi alltid lektionen med att svara pa en fraga, typ "vilken person har influerat dig mest i ditt liv", "beratta om nagot som fick dig att ifragasatta din varldsuppfattning" och liknande amnen. Det ar kul, och alla vi damp-barn i klassen alskar att fa sta i centrum och prata om oss sjalva. Idag skulle vi beratta om det svaraste beslutet vi nagonsin fattat och jag kunde inte komma pa nagonting. Ingenting! Helt enkelt for att jag antagligen aldrig fattat ett svart beslut. Jag har alltid bara gone with the flow, bara hangt pa och jag tror inte att jag har nan tillstymmelse till magkansla eller liknande.

Jag valde min gymnasieinriktning for att jag hort om den och den verkade kul och mest for att jag ville ga pa den skolan. Men jag kande att det egentligen inte spelade nagon roll sa det raknas inte riktigt. Jag akte till Barcelona och Edinburgh for att nagon annan foreslog det. Jag borjade lasa litteraturvetenskap i Lund for att jag trodde att det passade in med den framtiden jag borde vilja ha. Jag borjade PA-programmet for att min mojja nog tyckte det skulle passa och for att jag inte hade nagot battre forslag.  Jag akte till Norge och jobbade for att nagon annan fick ideen och foreslog det. Jag sokte till USA for att nagon annan trodde att jag skulle passa dar och jag akte dit for att jag blev antagen.

Missforsta mig inte, jag angrar absolut inte nagonting och ar happy med hur allt blev. Och jag har jobbat ganska hart for att fa det jag vill ha. Men jag har ALDRIG riktigt behova fatta ett riktigt beslut. Jag vet inte hur man gor! Skriver listor for och emot? Magkanslan har jag ju redan gett upp pa, den fanns aldrig fran borjan i min kropp. 

Och sa plotsligt maste jag bestamma mig for saker. Ska jag aka till Norge med lillsyrran Frida i sommar for att sedan resa tillsammans? Ska jag borja skriva pa min uppsats? Ska jag vara i Halmstad och forsoka fa jobb dar? 

Ska jag forsoka hitta boende i Malmo eller Lund i host? Ska jag tacka ja till den dar forfragan jag fick och inte avsluta min uppsats i host? Ska jag lasa nagot annat pa halvtid da for att fa fullt CSN? Eller ska jag bli fardig med min examen i januari och borja soka jobb? Var?

Herrejisses, jag inser att de kanske inte ar de storsta och viktigaste besluten, men it's a big deal to me! Ska jag helt enkelt fraga min magic eight ball? Dra lott? 

Jag antar att det stora problemet egentligen ar att jag inte riktigt vet i vilken riktning mitt liv ska ga, men jag tanker att jag ar ung och kommer att hinna byta riktning sa manga ganger. Sa just nu ar det egentligen bara min narmsta framtid som ar oviss och jag onskar bara att the future would be so bright I have to wear sunglasses. 

Och kanske innerst inne att nagon annan bestammer at mig. Men det finns inte pa kartan, jag vet. 

Ni vet dom kvallarna i skymningen i Sverige i maj, da det ar helt ljummet ute och Kalle koltrast kvittrar och folk eldar i sina tradgardar? Precis sa ar det i San Diego idag, och fast jag vaknade kl 6 imorse med ett ryck och hog puls for att jag har san beslutsangest infor framtiden, sa kan man inte vara annat an lycklig.

Uttjatat amne jag vet, men vadret och framforallt ljuset gor sa mycket med en! Jag har aldrig varit sa lite trott som jag ar har, jag har inte varit sjuk eller ens lite forkyld sen jag kom hit och jag har aldrig varit sa glad att jag slipper snostorm som nu. 

Ännu en lovely weekend går mot sitt slut.

Igår blev jag guidad runt på campus av mina I-buddies (amerikanska studenter som tar sig an en liten bytis, aka. jag) och visad saker jag inte blivit visad förrut, bland annat ett utkiksställe där man kunde se hur långt som helst över det vackra och spegelblanka havet.

På kvällen var vi på födelsedagsfest och jag och Alex visade som svenskar var skåpet skulle stå genom att inom 10 minuter få både öl och jellyshots på golvet och sen få alla att dansa till "Alla som inte dansar är våldtäktsmän" och "Det snurrar i min skalle".

Idag gick på zoo med Jia och Daniel och fick se ett isbjörnsslagsmål, tigerungar leka i vattnet och en liten pandabebis äta bambu liggandes på rygg. Priset för gulligast EVER går dock till koalorna som man bara vill ÄTA UPP! Djur är som lyckopiller, man kan inte vara något annat än glad när man ser dom. Även om dom sitter i bur...

Sen drog vi och åt världens största pizzor i Northpark och nu tittar jag Oscarsgalan och jag drömmer om vackra klänningar och försöker vänja mig vid tanken att jag nog aldrig kommer att få stå där uppe och hålla mitt tacktal. Det är svårt.

Idag kom jag faktiskt ihåg att ta med mig kameran, men hade såklart glömt minneskortet hemma. Så där blev ni snuvade på koalabilder, sorry.