Jag vet inte vem jag är längre! Var är rädd-Elin som inte vågar doppa huvudet? Idag var det dags för första surflektionen och jag svalde cirkus 4 liter saltvatten, fick brädan i huvudet 3 gånger och var den enda i klassen som inte lyckades stå upp en enda gång.(Elin/Candy var såklart en natural born surfer och bara gled runt. Kul. jag måste välja mina vänner med mer omsorg.) När vågarna kom och jag började paddla blev jag så exalterad att jag glömde allt jag lärt mig och bara slängde mig upp vilket innebar att jag såklart ramlade varenda gång. But it was so much FUN! Inte en enda gång tänkte jag på hajar, eller fiskar, eller tång eller något annat läskigt. Jag längtar till nästa lektion, även om jag kanske är den sämsta surfaren ever. Har jag blivit en Sporty Spice?

Det tar lite emot att säga det, men jag har en ny kärlek. Mitt hjärta tillhör inte längre Max, utan In-n-out. I´m sorry Max.

För övrigt har jag idag varit på Spanish Conversation Meeting i någon slags narcissistisk tro på att jag kunde vara roliga Elin på spanska. Visst kunde jag ha en konversation, men var jag kul att snacka med? Nonono, inga skämt, inga fyndigheter, ingen spontanitet - så långt sträcker sig inte min spanska. Skulle tro att det är roligare att ha ett samtal med Tage Holmgren än med mig på spanska.

Kan även glädja er golf-frälsta med att vi idag hade intentionen att åka till driving rangen och öva men den var stängd. Synd...Var tvungen att åka hem och läsa min Twilightbok istället. Synd.

"To earn extra money in the summer you grow your own tomatoes and sell them at the farmer's market for 30 cents per pound. If the compost costs 50 cents per pound and your goal is to make as much money as possible, how many pounds of compost should you use?"

Ja, jag ar snart 24 ar och laser mitt fjarde ar pa universitetet. Sa VARFOR kanns det som om jag gar i mellanstadiet? Kanner vi inte igen sadana har "problemlosningar" fran nagon gang for lange sen? Det ar inte forsta gangen jag odlar tomater, eller raknar jordgubbar eller delar pa applen. Skillnaden ar dock att malet vid 12 ars alder aldrig var att tjana sa mycket cash som mojligt. Till och med mattebockerna har blivit cyniska och giriga.

Men det ar inte det som ar det stora problemet. Det ar att jag, som anda tycker att jag har en relativt normalhog IQ,  fortfarande inte kan rakna ut losningen pa den javla fragan! Jag skulle ha hallt mig till det humanistiska.

Det är tillbaka. Nu är det likadant som det var förra våren när jag skulle skriva uppsats och bara satt i timmar och stirrade in i datorskärmen. Det kanske till och med är värre nu. Jag sitter i Moderskeppet (aka biblioteket), se bild 1, och måste verkligen läsa på inför midtermen, se bild 2. Jag tittar ut genom fönstret, se bild 3, och ser en hök cirkla runt högt där ovanför. Jag tittar på bergen och tänker på att de är lika de som mamma och pappa ser i Sydafrika och då tänker jag på familjen och sen tänker jag på alla andra jag känner. Sen tittar jag på mobilen och hoppas att någon, vemsomhelst, ska ha hört av sig. Sen tittar jag på de andra studenterna som vandrar runt där nere och jag tänker att det är så konstigt att jag varit här så länge nu. Och att jag inte ens inte fattar att jag är här och att jag kommer att komma hem och vara sur för att jag var i södra Calif och inte ens fattade det. Och jag kommer att undra var året tog vägen, precis som alla andra år. Sedan tänker jag på att det är lite sorgligt att jag aldrig lyckas leva i nuet, att jag inte fattar att det är här och nu livet händer. Sen tittar jag på klockan och ser att det gått 2 timmar och att jag måste börja röra mig hemåt. I bilen på väg hem tänker jag att jag just spenderat 12 timmar på campus, att jag bara läst 3 sidor i min bok och att jag inte lyckades fånga den här dagen heller.

Far, detta är Kid Rock. Nu förstår du kanske varför jag blev sur.

överallt på campus växer det eucalyptusträd. Nu har de beskurits eller vad det heter och här och var ligger det stora högar med eucalyptuslöv vilket innebär att HELA campus luktar tuggumi! Det skulle det aldrig göra i Lund.

Igar var det dags att saga hejda till livet som blondin. Jag insag att jag hade randigt har: svart i botten, orange efter det och sen gult. Det ar dyrt att vara blondin vet ni. Calle blir sakert glad nar han far reda pa detta, han var aldrig nojd med att jag inte sag ut som honom langre. I vilket fall. Jag ar ganska nojd och satter mig glatt i bilen pa vag till skolan. Fran baksatet hors Aleksanders rost: "Du vet Edith, du ser ut som Kid Rock i din nya harfarg." Jag pratade inte mer med honom under hela bilresan.

Hur glad blir man inte när man ser en reklam på TV där de sjunger om små saker, som "cows the size of schnauzers"? It made my day, gott folk, made my day.