I love one of my professors. Hon är så cool. Hennes föräldrar är svenska (innebär naturligtvis inte att hon kan uttala mitt namn - jag är Erin i den här klassen) och har jobbat med det mesta. Hon är 72 år, men har koll på allt som händer i kidsens värld. Hon pratar ofta om sina kompisar Stefan och Ingvar, först idag fattade jag att det var HM:s Stefan Persson och Ikeas Ingvar Kamprad pratade om och idag berättade hon om när hon jobbade med Obama. Bill Clinton har hon dock "bara" träffat ett par gånger. Älskar att lyssna på henne och det är tur, för vi har 3-timmars föresläsningar utan paus. Ska skriva en uppsats om hur the new economy påverkar anställningsförhållandena i USA och jag är faktiskt lite excited.

För övrigt var det 36 grader här idag och jag satt inne med AC:n i bibblan och flämtade. Men jag skulle aldrig klaga, jag vet bättre än så.

Ikväll åt vi mac n cheese hos Jia och sen åkte vi till Solana Beach för att se Lykke Li spela. Väldigt bra konsert och hon var sådär cool som jag aldrig kan bli. På bilderna kan ni se oss svettiga efter all dans efteråt. (Och ja, det är min bleka mage ni skymtar.)

Jag och Jia kom på att vi borde gifta oss - det skulle lösa alla våra problem! Hon får EU-medborgarskap och jag får visum till USA och alla blir nöjda. Det finns stater där det funkar i USA och i Sverige vet vi ju att det går. Vi är lite seriösa med detta.

Sugar Paw är tillbaka från mekanikern men nu låter bromsarna som om det sitter en liten plåtslagare där inne i motorn och bankar allt vad han har så jag vill inte åka i honom. Jag är rädd att jag ska dö hela tiden, allvarligt.

Ikväll fick jag hör att jag kan ge ett skrämmande första intryck och att Jia och Christina först tyckte att jag var intimidating och att de tyckte att jag verkade tycka att jag var så himla cool och självsäker. Det är ju helt absurt - jag är ju tönten från Halmstad som går och oroar mig för att ramla inför folk hela tiden. Jag trodde att jag gav ett snällt första intryck - jag är ju snäll!

Ägnade mig åt min favorithobby ikväll igen och cyklade vilt hem på boarwalken utan att oroa mig för poliser som säger åt mig att jag inte får cykla med ipod eller folk som kan höra mig sjunga med i musiken. Hela mitt liv har jag alltid gått omkring och fantiserat om att jag är någon annan och jag har alltid tänkt att det är så himla dumt och orealistiskt och verklighetsfrämmande. Men egentligen, vad spelar det för roll om jag cyklar hem och himlen är helt stjärnklar och jag låtsas att det är 1950 och att jag är på väg hem från mitt jobb där jag sjunger jazz på en rökig bar? Varför kan jag inte få fantisera? Verkligheten är amazing, men jag måste väl inte befinna mig i den hela tiden? Jag behöver väl inte be om ursäkt eller förklara mig för mig själv?