Hej, jag har flyttat in på den vänstra handleden och kommer troligtvis alltid hang around.

Igår blev jag efter en pizza slice, lite hipp som happ och oplanerat märkt för livet. Så kan det gå.

I fredags var jag rastlös och en orolig själ. Som tur var kunde Jia ringa några samtal och snart var vi på Stingaree downtown och gottade oss. Hittade även ett ställe som var kombinerat pizzeria/klubb - fantastisk kombination! Jag moonwalkade över hela dansgolvet (tydligen kan jag det ibland...) och hade en av de roligaste utekvällarna på länge! Loved it!

I lördags var jag och Jia ute och körde och plötsligt stod det en vacker blå sammetssoffa längst med väggen med skylten "Free" på. Jia gjorde en u-turn skrikandes om att detta var en "dream come true" och snart hade snälla Aleks hjälpt oss få upp den på taket till hans jeep och Jia hade blivit med soffa. Vi hittade även ett lovely franskt bageri med fantastiska bakelser och bröd dit vi ska återvända någon dag. Igår nöjde vi oss med att glo.  Istället gick vi och käkade fantastiska omeletter på Broken Yolk (min hade potatismos i sig!) och jag kunde inte komma över allt fantastisk man kan göra med potatis!

Vid fyra körde jag och Elin iväg till La Jolla för att möta upp våra surfinstruktörer och surfgrupp för en picknick på stranden. Tyvärr kom polisen och gav mig och Elin böter för att vi hade glas på stranden...suck. Vi var väldigt tillmötesgående, men polisen var svårförtad.  Vet inte hur mycket det blir ännu, förhoppningsvis inte för mycket. Lagar och regler överallt...men solnedgången var vacker med eller utan böter.

Efter lite pizza åkte vi hem för att byta om och körde sen ner downtown för att gå på Casbah där lokala indie-band spelade. Nu vet jag var San Diegos alternativa publik hänger!

Nu är det lovely sunny söndag och jag funderar på att pröva lite surfing eller ta en promenad.

Det bästa som hände i fredags var att Jias kompis hade en polaroidkamera han ville sälja för ett bargainprice som jag nu är stolt ägare till! Bilderna blir så sköna, som om man befinner sig i en solig förort i Californien 1972. Bildbevis finns, men det funkar inte så bra när jag tar en bild av en bild...

Min cykel Kocko Bäng och jag är så fina tillsammans. Vi har ingen brådska någonstans, vi behöver inte kämpa i några uppförsbackar och vi kör aldrig fel för vi har inga mål.

När man är för sen till en föreläsning i Lund och man cyklar i uppförbacken mot EC och det regnar och blåser på en är det inte kul att cykla, det är bara jobbigt och tungt.

Men här cyklar  vi ut på Boardwalken, tittar på måsarna som svävar där ovanför, chillar lite nonchalant med en hand i fickan (såklart vågar jag inte släppa båda händerna) och kryssar mellan folk som strosar. Jag förundras över hur killarna ser EXAKT likadana ut (jag och Aleks undrar om det är därför de säger "What´s up dude" till varandra. För att de helt enkelt inte kan se skillnad på varandra själva och inte vill ta fel namn.) Sen cyklar vi runt i PB och tittar på alla tattoo places, smoke shops och sportbarer. Man kör in på en sidogata och tittar på alla lustiga små hus och beundrar palmerna och byrackorna som biter sönder basketbollar i trädgårdarna.

Sen drar man till Buckan, köper kaffe och tillbaka till stranden för att glo på en grupp med nybörjarsurfare och man glädjs över att det finns en sport jag lyckats göra något som kan liknas vid ett framsteg i. Det börjar bli mörkt och det är bara 17 grader ute och vi cyklar hem och jag tutar på folk med min gula tuta som det står "I heart my bike"på.

Ibland är Californien precis som man föreställer sig att det ska vara från filmerna. Lite smutsigt och lite slitet, men väldigt färgstarkt och avslappnat och långt hemifrån.

Ikväll kollas det på Harry Potter här på Brighton Court, men jag som fått något slags dille från våren vill färga håret grönt, eller crasha ett party eller gå på bar där servetriserna är transor. Aleks tycker att jag ska tatuera in en grupp med kvinnor som dansar vattenballet på armen, men så mycket dille har jag inte fått.

Jag tar Kocko Bäng och drar bort till Turqouse St istället.

Jag tror vi flyger rakt in i solen.

...men idag ar jag det. Har ingenting spannande att beratta alls. Rakade av misstag forvaxla min lunchlada min Aleksanders keso-lada imorse. Trakig overaskning nar hungern slog till.

Glommer som vanligt att ta med mig kamera hela tiden. Dessutom vet jag inte hur man gor nar man lagger upp latar och filmer pa bloggen. Saledes blir den ganska sa trist.

Annars har ju varkanslorna kickat in och det sista jag vill gora ar att sova elelr vila eller sitta still! Jag vill bara gora roliga saker hela tiden, vara utomhus och hanga pa stranden, men det verkar inte som om folk ar sa pigga pa att gora det med mig! Eller, inte hela tiden iallafall. Naja, sjalv ar ju baste drang, men jag tanker pa den dokumentaren dar en svensk rodde ensam over Atlanten och hade en videodagbok. En morgon sitter han ute pa ett spegelblankt hav och tittar pa en fantastisk solnedgang, och sager till kameran "inget av detta spelar nagon roll nar man inte har nagon att beundra det med. Inget av detta ar vackert nar man ar ensam". Fullt sa ensam kan man ju knappast pasta att jag ar, men min poang ar att det inte ar lika kul att gora "crazy" saker ensam.

Nagot annat jag funderar over ar hur det egentligen kommer sig att jag pluggar till personalvetare. Vad hande dar liksom? Ingen verkar veta vad det ar personalvetare egentligen gor, och ibland undrar jag om jag egentligen har sa mycket battre koll.

Jag vet att man har ansvar for sitt eget liv, att jag ar vuxen etc etc, men det kanns lite som om jag bara vaknade upp en morgon och insag att jag laste mitt tredje ar pa PA-programmet.

Jag hade liksom alltid trott att jag skulle arbeta med nagot mer...kreativt...nagot mer spannande. Jag tror inte att den 7-ariga versionen av mig, som ovade pa att do som i filmerna hemma i trappan och som redan hade sitt Oscarstacktal fardigmemorerat hade varit sa varst imponerad av mitt val. Jag vet att jag nar gick i ettan pa gymnasiet fick i uppgift att skriva om vad vi ville arbeta med och jag tror jag skrev typ "sangerska, forfattare, journalist, skadespelerska, djurskotare, arkitekt, designer, makeupartist i Hollywood, jurist, bartender i Grekland, gaucho i Argentina jadajadajada." Jag ar helt saker pa att jag aldrig skrev personalvetare med inriktning mot arbetsratt nagonstans. Jag har sa svart att forlika mig med att det skulle vara JAG. Att jag verkligen kan vara mig sjalv och samtidigt utvecklas pa en personalavdelning nagonstans.

Min plan var ett tag att forsoka arbeta med personal pa ett kreativt foretag, sa att jag iallafall far omringa mig med skapande och fargstarka individer on a daily basis. Det ar fortfarande min plan, men ibland kanns det lite som om jag malat in mig i ett horn och det varsta ar att det bara ar mitt eget fel och att det bara ar jag som kan andra det. Min utbildning ar ju bred och jag ar ung och valdigt anpassningsbar sa det ar klart att jag sa smaningom kommer att fa ett jobb dar jag verkligen trivs.

Men nar man sitter som en barnunge och langtar ut fran biblioteket och bort bort bort, trots att man sjalv valt amnena man studerar, sa kanns det valdigt langt borta.

Kanske ar det bara varen.

Igar var jag pa en spannande forelasning om ett forskarteam har pa UCSD som forsoker hitta Djingis Kahns grav nagonstans i Mongoliet. De sa att det var lite som att hitta en nal i en hostack, dar man inte vet var hostacken finns och dar man inte far rora nagot av hoet. Bade geografisk och kulturellt ar det svart, och man vet inte ens sakert om det finns nagon grav! Till hjalp har de sateliter och massa cool hightech-utrustning, samtidigt som de lattast tar sig fram till hast och blir guidade av lokalbefolkningen i pals. Kulturkrock! Jag tycker det var exciting, kul att det fortfarande finns saker kvar att upptacka.

Pa kvallen visade de "Milk" gratis har pa skolan, ni vet den filmen som Sean Penn vann en oscar for. VALDIGT bra film baserad pa en sann historia, och framfor allt en valdigt viktig film. Man lar sig mycket om USA:s mer moderna historia, om det politiska systemet och, saklart, gay-rorelsen har. Se hellre den an Braddans "Benjamin Button". Jag ar den nya Nils-Petter Sundgren. 

Alltsa det ar tur att man inte ar en liten vilsen tonaring langre och att man har huvudet pa skaft nar man hanger pa stranden har. Annars hade man enkelt kunnat bli disillusionerad. Det sags har att desto narmare man bor stranden, desto mindre vager man och det ar sakert sant.

Det finns valdigt fa overviktiga manniskor i San Diego, och pa stranden ar det som om alla ar modeller! Jag har aldrig sett sa manga valtranade och solbranda manniskor pa ett stalle. De flesta har vita jamna tander och alla tjejer har langt glansigt har (precis som bratsen i Sverige). Det ska dock tillaggas att manga har fula tribal-tatueringar och att tjejerna garna har stringbikini. Not so stylish. 

Det ar ganska latt att dras med i den hetsen har och fa for sig att man kanske borde bleka tanderna, ga pa manikyr varje vecka och springa varje morgon. Men jag ar for gammal for att lata mig paverkas, jag har aldrig varit hottaste baben i stan (och behover saledes inte vara det nu heller) och det kommer faktiskt en tid i ens liv dar styrka ar viktigare an midjematt. Sa jag fortsatter ata jordnotssmor och ar istallet valdigt HAPPY over att jag kan sitta pa boardwalken och bara beundra alla dessa vackra manniskor. Ar det dom eller jag som ar onormala?

Visste ni forresten att det ar olagligt att vara topless pa stranden har? Man kan fa bota! Dubbelmoral, dubbelmoral...