Nu är jag hemma. Jag sitter här på altanen och äter leverpastejmackor som om jag aldrig gjort något annat. Som om jag aldrig varit borta.

Sista dagen i USA var jag ledsen. Jag som aldrig gråter längre, blev plötsligt blödig. Och när jag skulle säga hejdå till brollan på flygplatsen var det tur att vi hade bråttom, annars hade jag säkert kunnat ställa till med en scen. Fast jag var väldigt ledsen på planet sen. Tur att vi hade fulla snacke-pellar bredvid oss som inte lät oss ha en lugn stund.

Det känns som om jag borde skriva något om USA och San Diego, något avslutande, några ord till avsked, men var ska jag börja? Vad ska jag skriva om? Att höra havet när man sover? Om vänner man redan saknar? Om ändlösa nätter av kul, om disiga morgonar med gröt, om soliga, dåsiga dagar på stranden? Om dans, om miljontals sidor som skulle läsas och analyseras, om mil efter mil i en bil, om burritos, om vänliga, pratglada amerikaner? Om kepsar och asiater och sport och öl och boardwalken och en solnedgång som får alla att klappa i händerna? Om sälar och vågor och långt hår och BBQ och kalla kvällar och 719 Brighton Ct? Det måste vara något fel på mig, nu är isdrottningen ledsen igen.