Jag vet (hoppas?) att ni saknar mitt tryne i Sverige, sa har bjussar jag pa en bild fran det vackra Stenhuggeriet. Passar fint sa har pa nationaldagen.

Det fanns en tid i mitt liv dar man med lite god vilja skulle kunna saga att jag var insatt i musikvarlden. Jag holl koll pa band och nya artister, laste massa obskyra tidningar, visste vem som gjorde vad och vilka som var coola. Jag hangde med. Nu har jag helt halkat efter. Om man kollar bort bara for en sekund sa ar man for evigt hopplost efter, for det kommer ju nytt HELA TIDEN!

Jag onskar ibland att man kunde frysa tiden, bara stoppa allting. Da skulle jag antligen fa en chans att komma ikapp - se alla kultfilmer, lara mig allt om alla krig, lasa alla nobelpristagare och lyssna in mig pa all musik. Som det ar nu ar jag ju hela tiden steget efter!

Darfor har jag blivit en tont som bara lyssnar pa gammal musik. Jag aterupptacker gamla hits. Jag har vid 24 ars alder blivit nostalgisk. Jisses, var ska detta sluta?

Skit samma, nu ska jag plugga. Idag lyssnar vi pa Nic & The Family's smatt fantastiska "Hej Monika". 

Nej men horrni, just nu har jag ingenting att tillfora den har bloggen. Inga bilder, inga roliga anekdoter eller handelser, inte ens det sedvanliga gnallet fran min sida. Men har man sagt A far man saga B, och har man en blogg far man skriva i den, om sa bara for att man kan.

Idag kom solen tillbaka till San Diego. Kunde inte nagon ha varnat mig for "gray May and June gloom"? Jag firade genom att masa mig genom 3 varv pa lopslingan i skogen och idag, mina vanner, var det bara ren vilja som tog mig igenom denna pest och pina. Vanligtvis tycker jag det ar hur kul som helst, sarskilt nar ipoden spelar The Hives och jag far se forbannad ut och springa allt vad jag kan och latsas att jag jagar nan som stulit min planbok. Eller mitt hjarta.

Jag at lunch med mina i-buddies Inna och Annie och vi upptackte att de saljer farsk skivad mango pa campus. Kulinarisk lycka ar den storsta lyckan.

Nu kom jag pa att nat spannande faktiskt visst hant idag! Vi skulle ju sjunga med var "Singing for actors" klass pa teater - och dansstudenternas graduation ceremony och eftersom vi var sist ut fick jag sitta med hela ceremonin. Det var ganska okonventionellt och inga kapor eller sadana dar lustiga hattar, men massa tardrypande tal och priser och stipendier som delades ut till hoger och vanster och bildspel med alla studenterna pa en duk i bakgrunden. Professorerna grat och holl personliga tal till sina studenter och det kramades och jag vet inte allt. Haha, jag tror inte att en enda person pa Lunds Universitet vet vem jag ar (forutom studenter da) och ingen professor kommer halla tal till min ara eller saga saker som att "you're the most amazing student - and person  - I have ever meet. You have truly been an inspiration to me and I will miss you so much. One day you will change the world and everyone will know who you are." Eller sitter programansvariga pa PA-programmet i Lund och filar pa nat sant till mig as we speak? Please, FEEL FREE!

Kul var det att se iallafall och vi sjong fint och jag hade mest solon av alla och det tanker jag saga till alla jag kanner for just nu ar det min enda claim to fame.

Nu ska det kopieras och donas infor tentapluggandet imorgon. Jia och Angela ar pa favvostallet Costa Brava och blir serverade sangria av de gulliga servitorerna dar, men ibland maste man lagga band pa sig och tacka nej. Jag vill hem till min fru och se sa att hon ar OK. 

22 dagar kvar. Mycket hinner handa pa 22 dagar. Men ni kan borja nedrakningen nu.