Jag har aldrig blvit erbjuden att aka partybuss med 40 fulla norrman i kostym forrut. Jag avbojde dock.

Jag har aldrig festat ihop med en mormon forrut.

Jag har aldrig langat efter en viss bebis i Stockhholm sa som jag gor nu forrut. 

Det verkar som om min gode fader har hängt upp sig på det faktum att jag åt en pizzaslice och sen blev märkt för livet. Jag ska därför förtella den mycket odramatiska historien, eller ska jag kalla den för en petitess?

Vaknade i söndagsmorse och var sugen på något spännande. Jag har ett tag funderat på hur jag skulle kunna få mitt vanliga utseende att matcha mitt relativt färgstarka (i mitt tycke) inre. Men så känner väl alla? Vi pratade om hästar och plötsligt hade jag bestämt att det var en liten hästsko jag skulle ha och på vänstra armen och det skulle vara NU NU NU! Aleksander och Jia började genast protestera och menade att jag var tvungen att kolla upp en bra tatuerare som ville samma sak som jag, att stället där den skulle sitta måste funka med kroppens rörelser och annat trams. Jag vill inte vara en sådan som planerar sin tatuering i månader, som skissar på den tillsammans med tatueraren, som funderar på stilar etc. Inget fel med det, men jag ville vara old school impuls, som en full sjöman.  Så vi stack iväg till Ocean Beach till San Diegos äldsta tattoo place, startat redan 1942. Extremt gammalt i det här landet! Mannen som arbetade där var nog 70 år redan då misstänker jag. Skinnbyxor, långt skägg, en Harley utanför och tatueringar överallt där det är möjligt - jag var mycket nöjd med att han uppfyllde alla klassiska attribut. Jag sa att jag ville att tatueringen skulle se ut som en "doodle", som något man kladdat fram på måfå utan att tänka efter och han ritade en hästsko på en serviett. "Den tar vi!" sa jag, men han tyckte att vi skulle äta pizza innan så vi gick ner en våning och åt lovely pepperoni-pizza och drack en öl och sen var det tillbaka till tatueringsnissen. Det visade sig att hans dotter (som såg ut att vara 16 och som gick som någon slags lärling hos honom) skulle göra den. Jag pekade ut var jag ville ha den, utan att vara särskilt noggrann, och sen körde hon igång med sin pappa hängandes över ryggen för att se att det hela gick rätt till. Jag kände mig helt trygg. Det hela var över på 4 minuter och alla tyckte att jag var riktigt hardcore som inte ens grimaserade det minsta lilla.

Sen åkte vi hem och jag var happy.

Totalt ointressant historia, men samtidigt är det precis som jag ville att det skulle vara. Jag ville inte tatuera mig i nån källare i Borås en tisdageftermiddag liksom. Jag ville göra det i OB, en plats som jag älskar, som är helt annorlunda och lycklig. Jag ville göra det en sömnig söndag i Mars med strålande sol, med en pizza i magen och med mina vänner där med mig. Och jag vet att det låter töntigt, men jag kommer att kunna titta på den och tänka mig tillbaka till den underbara dagen som luktade hav och donuts och där jag var ung och tyckte om att moonwalka över dansgolv och köra en fånig vit liten bil till ett campus som luktade som tuggumi. Och jag kan tycka om tanken på att det är för evigt, det är så få saker som är det nuförtiden - inte ens kärleken kan man räkna med.

Och pappy, om du inte tycker att den är så vass, så spelar det ju faktiskt ingne roll för mig för det är på mig den sitter.

Hur kommer det sig att de flesta (las svenska) modebloggare, som manga av dem arbetar med just mode, styling och klader ALDRIG kommer med nagot nytt? Hur kommer det sig att deras stylingtips alltid ar "kla ner de hogklackade med ett par slitna skinnyjeans" eller "blanda vintage med marken!"? "Matcha skinnjackan med en gullig liten klanning!" NO SHIT SHERLOCK!

Kom igen, ar det inte meningen att mode ska vara roligt, lustfyllt och risktagande?

Tills ni lyckas overtala mig att strumpbyxor pa huvudet ar snyggt, eller att jag borde matcha cykelbyxor med skidbyxor eller nat sa tanker jag inte lasa era trakiga bloggar.

Haha, dagens roligaste! Over hela bordet dar jag sitter i biblioteket har nagon skrivit med svart tuschpenna:

THEY'RE TAKING THE HOBBITS TO ISENGARD!

Vad ska jag gora at det liksom?

Ok, det har later kanske konstigt, men det finns en lounge med soffor och datorer har pa campus som heter Treelounge, som liksom ar som en tradkoja. Saken ar den att det luktar precis som Sommarlovsmorgon, ni vet det programmet man tittade pa som liten, pa sommaren. Jag antar att det kanske luktar som det gjorde nar man tittade pa det? Jag kan inte forklara det, men det ar liksom fuktigt och ljummet och hav och barrtrad. Ah, jag vet inte! Men varje gang jag gar in har tanker jag pa de blommiga sofforna i Beddinge, pa Hajk, pa Goliat, pa Tippen och pa en lovely lovely barndom.

Jag upphor aldrig att forundras av hur olik den "normala" studenten har ar ifran den vanliga studenten i Sverige. 99 % av studenterna har kommer direkt ifran High School och har inte gjort nagonting daremellan. De amerikaner som varit i Sverige pa  utbytesar tycker att det som var svarast att vanja sig vad vid att laga sin egen mat och tvatta sin egen tvatt. Har behover man inte ens diska efter sig om man vill; tar med med sig brickan med mat fran kantinen hem sa finns det sma stationer har och var dar man kan lamna sin disk. Eftersom de flesta ar under 21 ar det ocksa lite annorlunda intressen som rader, an i exempelvis Lund.  Pa campus ordnas "Cupcakes and cocoa"-kvallar, "Hur man forlorar en kille pa 10 dagar" gar pa gratisbion och det gar shuttles direkt fran mallen till campus.

I studenttidningen the Guardian kan man lasa om vad som rapporterats pa campus under helgen och i mandags rorde det sig om ett gang studenter som inte ville sluta studsa en basketboll inomhus kl 23 pa kvallen och tva killar som slangt en vattenballong fran en balkong. Ganska sa oskyldig kan man tycka for ett campus med 25000 studenter...

I biblioteket hanger det banderoller som personalen hangt upp med texten "Good luck with finals everyone!" och de funderar nu pa att oppna en frisosalong har sa att studenterna aldrig ska behova lamna campus.

Mitt liv har hade sakert varit valdigt annorlund aom jag valt att bo pa I-House med de andra bytisarna. Jag ar bara inte helt saker pa att det nodvandigtvis hade varit battre. Kanske inte samre heller, men min varld hade varit valdigt valdigt mycket mindre.

Hej, jag har flyttat in på den vänstra handleden och kommer troligtvis alltid hang around.

Igår blev jag efter en pizza slice, lite hipp som happ och oplanerat märkt för livet. Så kan det gå.